Sparande är ett resultat, inte en aktivitet
Sparande är ett direkt resultat av minskad eller utebliven konsumtion, inte en aktivitet i sig.
Genom att låta bli att konsumera så kommer du följaktligen att spara. Många beskriver sparande som en aktiv handling men det är enligt oss ett missförstånd som bygger på idén att privatekonomi går ut på att reagera på olika händelser.
I själva verket anser vi att det fungerar precis tvärtom. Att vara aktiv och konsumera minskar samtidigt utrymmet för att spara så genom att avstå konsumtion kommer således följden bli ett ökat sparande. Därför är inte uppgiften att spara en aktiv handling. Fokusera på att sluta skapa olika konsumtionsbegär och identifiera upplevda problem, då kommer ett obekymrat förhållningssätt till sparande att följa.
Om du uppfattar sparande som en aktivitet riskerar du att skapa ett ansträngt förhållningssätt till sparande, ett förhållningssätt som riskerar att ge upphov till känslor av avstående. Genom att frivilligt välja bort att konsumera behöver du inte känna som att du går miste om någonting.
Passivitet är en nyckel till att nå finansiell framgång och det gör det enkelt bli bättre med pengar. Låt oss utveckla. Förnöjsamhet är en av de centrala grunderna till att få en god privatekonomi vilket kan ses som något av en paradox. Många människor är av uppfattningen att målmedvetenhet är ett krav för att nå finansiell framgång.
Men den som är målmedveten är heller aldrig nöjd. När du sätter ett mål för dig själv innebär det att du samtidigt accepterar principerna att det är genom att uppnå målet som du kan uppleva tillfredsställelse och att det du har därmed inte är tillräckligt. Men ingenting kommer hindra dig att söka nya mål när du accepterat premissen att mål är en förutsättning för tillfredsställelse. På så sätt fortsätter hjulen att snurra allt fortare och risken finns att du får allt svårare att känna behållning över att det du har redan är tillräckligt.
Om du istället accepterar att du inte behöver ha ett mål för att känna tillfredsställelse, då vänder du på resonemanget till att för dig själv motivera varför handling krävs. Konkret skulle det kunna innebära att istället för att leta olika konsumtionslösningar på upplevda problem så kan du ifrågasätta huruvida du har problem att lösa över huvud taget.
Det synsättet kommer sannolikt göra gott för hur du använder din tid och dina pengar. Istället kan du ägna dig åt det som är verkligt värdefullt i livet: dina nära relationer, en meningsfull sysselsättning eller ditt personliga välmående.
Genom att låta bli att konsumera så kommer du följaktligen att spara. Många beskriver sparande som en aktiv handling men det är enligt oss ett missförstånd som bygger på idén att privatekonomi går ut på att reagera på olika händelser.
I själva verket anser vi att det fungerar precis tvärtom. Att vara aktiv och konsumera minskar samtidigt utrymmet för att spara så genom att avstå konsumtion kommer således följden bli ett ökat sparande. Därför är inte uppgiften att spara en aktiv handling. Fokusera på att sluta skapa olika konsumtionsbegär och identifiera upplevda problem, då kommer ett obekymrat förhållningssätt till sparande att följa.
Om du uppfattar sparande som en aktivitet riskerar du att skapa ett ansträngt förhållningssätt till sparande, ett förhållningssätt som riskerar att ge upphov till känslor av avstående. Genom att frivilligt välja bort att konsumera behöver du inte känna som att du går miste om någonting.
Passivitet är en nyckel till att nå finansiell framgång och det gör det enkelt bli bättre med pengar. Låt oss utveckla. Förnöjsamhet är en av de centrala grunderna till att få en god privatekonomi vilket kan ses som något av en paradox. Många människor är av uppfattningen att målmedvetenhet är ett krav för att nå finansiell framgång.
Men den som är målmedveten är heller aldrig nöjd. När du sätter ett mål för dig själv innebär det att du samtidigt accepterar principerna att det är genom att uppnå målet som du kan uppleva tillfredsställelse och att det du har därmed inte är tillräckligt. Men ingenting kommer hindra dig att söka nya mål när du accepterat premissen att mål är en förutsättning för tillfredsställelse. På så sätt fortsätter hjulen att snurra allt fortare och risken finns att du får allt svårare att känna behållning över att det du har redan är tillräckligt.
Om du istället accepterar att du inte behöver ha ett mål för att känna tillfredsställelse, då vänder du på resonemanget till att för dig själv motivera varför handling krävs. Konkret skulle det kunna innebära att istället för att leta olika konsumtionslösningar på upplevda problem så kan du ifrågasätta huruvida du har problem att lösa över huvud taget.
Det synsättet kommer sannolikt göra gott för hur du använder din tid och dina pengar. Istället kan du ägna dig åt det som är verkligt värdefullt i livet: dina nära relationer, en meningsfull sysselsättning eller ditt personliga välmående.